I ungefär hela mitt liv har jag levt i hopp och förtvivlan. En fråga om liv och död.

Även om han är borta , så känns det fortfarande som att jag lever så. 

Vågar inte chansa. Och nu , när de är som det är hemma så känns de ännu mer. 

Jag orkar inte ta mera skit! Men det verkar inte vara någon som förstår.

Dom sitter bara på sina feta arslen och inte gör något. Jag är inte någon jävla slav! Och det är just därför jag har fått problem med magen! Så fort jag slutar ta mina mediciner och jag blir stressad eller upprörd så kommer det tillbaka! Varje dag är det samma visa. Vill bara ta mina saker och dra! Och min älskling , jag vet att du vill vårat bästa men jag kan inte bo hos dig. Det funkar inte. Men vill även inte att du ska flytta hem heller. Vill leva med dig. Med dig mår jag bra!  

Har fått nog nu. Och jag fattar inte varför mamma inte kan låta mig bo hos hon. 

För de hjälper ju inte att bara säga till dom , för dom fattar ju verkligen inte nått!

Jag vill inte må dåligt. Jag vill må bra! Alla kan ta skit , men bara till en viss mängd. 

Och den mängden gick om mig för ett bra tag sen. 

Nu har dom 1 vecka på sig. Eller ja , det var vad hon sa iallafall. 

Och hon står och ljuger mamma rätt upp i ansiktet för hon inte vill ta skit.

Så jag får ta allt. Och dom vill vi ska försöka lösa detta. Det kommer aldrig gå.

Jag har aldrig kunna leva under samma tak som hon. Inte ens när vi var små.

Det måste få ett slut.